"Melodifestivalen. För 35 år sedan, i mars 1975, arrangerade delar av den svenska proggrörelsen en alternativ schlagerfestival i protest mot kommersialiseringen av musikbranschen. I "Sillstryparns" skepnad sjöng då Nationalteaterns Ulf Dageby "Doin' the omoralisk schlagerfestival" med odödliga textrader som dessa: "Och här kommer Abba i kläder av plast, lika döda som sillkonserver / De skiter också i allt, vill göra snabba stål / Det pyr i mina franska nerver" Trots naiviteten bidrog kritiken till att Melodifestivalen stoppades 1976.."

Så skriver HD i dagens tidning. Samtidigt har de satt ihop en mängd svenska artister, som skulle kunna vara med i Sveriges alternativa melodifestival. Frida Hyvönen, Ossler, Kent och Winnerbäck är några av dom. Varför levde jag inte på 70-talet var min första tanke när jag läste artiklen. Nej, Melodifestivalen var inte lika populär då som den är nu, men ändå. Att Melodifestivalen ställdes in! Ibland är Sverige bara sådär extra vackert.

För att prata om artisterna istället. Att Winnerbäck är med på listan gör ju hela saken helt underbar! Kent är ju inget favoritband, men det är bättre än en stylad bög med två skrikande tjejer bredvid sig. Ossler är gitarrist till Thåström. Det säger allt. Så vackert. Frida Hyvönen har jag inte så mycket att säga om, men än en gång, bättre än dagens artister! Och de hade haft saker att säga till om. Texterna handlar om något. Inte om att dansa hela nätter. Det handlar om samhället, världen och känslor.

Hade jag levt på 70-talet hoppas jag att jag hade varit en av de människor som varit emot Melodifestivalen. Som hade varit på Ebba Gröns konsterter och skrikit tills rösten tagit slut. Att jag hade varit en av få som gjort skillnad. Inte följt strömmen och lyssnat på ABBA i plastkläder.


Winnerbäck i Malmö den 20de november 2009.